Det närmar sig visst, eller hur man kan få en livskris av ett svarskort.

Nu ska jag berätta om det där brevet som kom, det handlar om min kommande födelsedag. Jag fyller ju jämt och det ska visst berättas för Värnamo Nyheters läsare, tycker de iaf. Och det räcker visst inte med att berätta att man fyller år, näe, gärna en massa annan information också, allt man har gjort hittills. Grejen är att jag aldrig haft nån ålderskris förut, ingen riktig, det känns så onödigt, men nu börjar jag fundera på om inte VN vill ge mej en, för jag känner mej nästan lite förolämpad av det där svarskortet. Jag har ju inget att berätta om!

Man ska berätta om sitt yrke och arbetsplats, i mitt fall, tidningsbud på en cykel. Utbildning, medieprogrammet, konstvetenskap, curatorutbildning, lite filosofi och andra småkurser och av allt detta c:a 55 restpoäng. Tidigare verksamhet, ehh... ska man ha hunnit med nåt sånt? Uppdrag inom politik/föreningsliv, nu, tidigare, jag orkar ju knappt med mej själv som det är, ska jag behöva göra det i grupp också? Engagemang är ju skitjobbigt och det har en stor skuld till alla mina restpoäng, jag vägrar... Övrigt t.ex. intressen, jag kollar ganska mycket på TV och slösurfar Och så vill dom ha foto också...

Alltså jag vill inte veta om allt jag inte har gjort som jag borde ha gjort, om jag varit en "duktig flicka", jag får ju bara ångest av det här. Jag borde kryssa i "Nej Tack"-rutan, ingen uppmärksamhet av födelsedagen och skicka in skiten, eller? Skulle ju vara roligt om någon som inte har gjort något någongång kom med i tidningen förutom alla de där duktiga, produktiva människorna.

Tillägg: Jag tog ju faktiskt kort på svarskortet som jag tänkte lägga upp i samband med inlägget, men det glömde jag visst, fast här kommer det iaf. Jag antar att min glömska är ett tecken på åldrande...

Så lite tid, så mycket man ska hunnit att göra... eller ska jag bara tacka Nej?