Resfeber

Jag har kollat så pass och euro är med minst tio tusen gånger bara idag och det är sju timmar kvar tills flyget går. Jag börjar känna av min flygrädsla också, men den är väl bara att ignorera som vanligt. Förra veckan gick jag ju över Älvborgsbron, jag får tänka på att faktiskt överlevde den. Jag kommer nog att överleva Barcelona också.

M vill träffas bara som vänner, jag känner att jag inte orkar det. Efter allt upp och ner, hit och dit har jag nog blivit mer känslomässigt involverad i honom än jag faktiskt ville från början. Lika bra att inte träffas alls, det hade ju bara varit för att han skulle må bra som vi skulle ha fortsatts att träffas, jag skulle inte alls må bra som "bara vänner". Vi har ju bara träffas som vänner egentligen. Jag önskar att mitt känsloliv inte var så himla komplicerat hela tiden.

Skolan är bara stress, jag orkar ingenting längre, mer än att spela Café World på Facebook, jag har blivit beroende, kanske kan en utlandsresa hjälpa där också.

Jag funderar på att dammsuga eller kanske ta en prommenad, min projektgrupp kommer hit vid 16-tiden, vi ska åka gemensamt till flygplatsen som ligger på Hisingen. Jag har bakat.

Jag får inte glömma att vattna växterna.

Och jag hatar mej själv för att jag skriver det här, men jag saknar M.

Jag dog inte...

... av min sjukdom, men eftersom jag var sjuk och inte så duktig som jag borde ha varit så har jag haft en massa att komma ifatt med men inte lyckas än. Det tar sin tid...

Jag undrar vart alla bibliotek har tagit vägen, ni vet de där biblioteken dit man kunde gå för att läsa böcker, skriva i sin ensamhet. Biblioteken där man viskade, stängde av sin mobiltelefon. Biblioteken som var mörkar och murriga med studieplatser. De är helt borta nu för tiden, nu är det ljusa färger, panorama fönster, soffgrupper, surfande tonåringar och folk som pratar alldeles för högt i sina telefoner, eller bara laddar ner lite coola ringsignaler.

Jag kan inte plugga där, jag kan inte koncentrera mej. Jag går hemifrån för att komma ifrån och få lite lugn och ro, men var får man det? Jag tycker nog att biblioteken har tappat lite av sitt värde, men jag vet också att biblioteken själva är jättestolta över sin nya roll. Som fritidsgård för både stora och små.

Jag är bara en gammal gnällig tant nu, jag vet. Men jag saknar tystnaden, lugnet, det finns ju ingenstans nuförtiden. Kanske skulle värdet av tystnaden och lugnet haft en plats i den nya kulturproppen, likt värdet av den digitala kulturen. Kanske nästa gång, om 30 år...

Fortfarande sjuk

Jag är fortfarande sjuk, fortfarande hes och fortfarande snorig (fast mycket mindre nu än det var för en vecka sedan). Det jobbiga är ju att allt blir jobbigt och tar mycket längre tid när hjärnan är full snor och i helgen ska jag skriva ett referat och läsa lite, har jag tur får jag träffa M lite också. Ett tag funderade jag på en utflykt till Brännö, men jag vet inte, jag är trots allt sjuk. Jag tror att en promenad i Hisingeparken får räcka.

I november ska jag resa till Barcelona på en studieresa. Resa och logi får vi pengar för (max 3000), från skolan, resten får vi betala själva. Känns lite jobbigt med den icke-budget jag har, men man får bara tuta och köra och hoppas på det bästa. Sluta stressa och ta tag i saker, så klart lättare sagt än gjort.

Jag kom faktiskt fram

Till slut landade jag i Småland, jag höll på att trilla ner för betongtrappan på stationen här i Vaggeryd, just ett snyggt välkomnande, tänkte jag. Sedan mötte jag min Vaggerydsstalker, just snyggt att just han var den första människan jag träffade på, tänkte jag. Hunden var glad att se mej och jag inbillar mej att Keso var det också, men inte lika uppbar som hunden. Min frys ser asstor ut, men jag hoppas att det mesta är frigolit. Jag unnade mej ett par fodrade gummistövlar idag innan jag åkte till tåget. Lite ångest att de var vita med rosa foder, jag blir bara mer och mer heteronormativ för varje dag som går. Men de ser så bekväma ut på bilden!

Jag kom på att jag glömde en bunke med grönsallad i kylskåpet, undra hur fräscht det är när jag kommer tillbaka på söndag. Min näsa rinner fortfarande och halsen gör ont och jag har skitmycket att plugga i helgen. Funderar på att skrota javan, är tre inlämningar efter och det börjar kännas lite väl mycket ångest. Fast jag vill inte skrota den, jag vill få den där aha-upplevelsen så det inte känns längre som något stort berg att bestiga.

Efter inlämning kommer sjukdom och ett sent telefonsamtal

Man kan nog kalla mitt halsont och rinnande näsa för en kombination av postdeadline-sjukdom och som en konsekvens av att hösten försvann och vintern kom innan jag hann åka hem till småland och hämta upp mina vinterkläder. Idag ska jag iaf ta min onda hals och rinnande näsa på en tågresa ner till vaggeryd, det kan gå precis hur som helst. Igår fick jag gå hem tidigare från skolan för jag fick feber och jag blir så sjukt känslosam av feber så jag började nästa att gråta i klassrummet. Istället väntade jag med att gråta på 6:ans spårvagn, jag försökte göra det lite diskret men jag tror att folk såg för ingen ville sitta jämte mej, inte ens fyllot. Iaf blev allt bättre när jag kom hem och fick i mej lite glass, febernedsättande och fick sova en timme eller två.

Inatt ringde M. Han hade gjort slut med sin tjej och undrade om jag vill börja träffa honom igen. Jag försökte spela cool, men det gick ju såklart inte så bra. Men jag får försöka blir frisk först innan jag kan tänka på nåt annat, just nu.

När apoteket öppnar ska jag ner och köpa mer nässpray och halstabletter, känns rätt bra att bo granne med dom, det tar från min ytterdörr till apoteket och tillbaka 2-4 minuter, beroende på hur lång kö det är till kassan. Bra när man inte mår så bra och inte vill vara ute för mycket.

Det är lite upp och ner just nu.

Livet går lite upp och ner just nu, som livet alltid är och det är mycket i skolan nu också, som det är ibland. Idag lämnade min grupp in projektbeskrivning och budget en minut före deadline, så nu kan vi släppa det lite. Ikväll har jag en massa att läsa och så en heldag imorgon. Men på fredag, då ska jag åka till småland och klappa katten och bada hunden! Skönt att komma iväg lite.

Och jag tänker nästan inte på M längre och om jag tänker på honom blir jag mest bara arg. Han slösar på min tid liksom, min tid och energi. Fast egentligen saknar jag honom, men jag vill inte vara någons dåliga samvete och jag tycker att han kan sitta ute på Brännö och må dåligt till nyår som han har planerat. Jag önskar bara att jag inte satt här och slösade en massa energi på att vara arg på honom, det borde ju övergå till likgiltighet snart och då är han så gott som död för mej och det är väl det han vill. Eller det är det som kommer att hända oavsett vad han vill, han har gjort ett val liksom.

Arbetsdagbok

I skolan har vi fått en arbetsdagbok, en anteckningsbok som vi ska skriva i varje dag, eller efter vi har gjort någonting. Behövs väl inte säga att jag inte har skrivit nåt i den, direkt. Men jag kan ändå uppskatta tanken och sen när jag känner att det slutar vara ett tvång så kan jag nog skriva i den. Vi ska svara på fyra frågor, eller utgå ifrån när vi skriver så det blir just en ARBETSdagbok och inte en dagbok. Fast jag tycker det är så svårt att inte komma in på hur man känner det rent allmänt de få gångerna jag skriver, det är ju svårt att bortse från ens dagsform i sitt arbete. Men det vi ska svara på när vi skriver är, vad hände? Vad tänkte jag, vad kände jag och vilken relevans kan detta ha för min roll som framtida projektledare. Bra frågor och någongång ska jag börja skriva på riktigt!

Idag träffade jag Kristofer för en fika och ikväll ska jag kolla på fotboll med en klasskompis. Och det känns som att jag har redan har kommit över M, det är konstigt, men jag är inte ledsen längre. Jag behövde kanske bara gråta en kväll och sen var det bra. Jag känner ingeting längre...

Det är bara så svårt att andas just nu.

Jag har inte bloggat på ett tag, dels för att jag inte har haft tid men också för att jag helt enkelt inte har mått så bra. Det har hänt en del saker på sistone, saker jag inte har någon kontroll över och som egentligen inte påverkar mej men som jag ändå inte kan sluta tänka på, inte grubbla över.

Det enda som har känns bra (under omständigheterna) har varit M, att tänkta på honom och att vara med honom har gjort det lite lättare att andas liksom, gett alla tankar i mitt huvud lite semester, men inte längre. Han gick just efter att ha sagt att han inte tyckte att vi skulle träffas nåt mer, trots att vi både tycker om varandra. Det slog mej att jag inte har gråtit över någon kille sedan Nisse, men jag gråter nu. Kanske har han rätt, jag hoppas iaf att han mår bättre, jag vill absolut inte få honom att må dåligt, jag visst ju att skulle bli sårad förr eller senare, men jag hade nog föredragit senare. Hur mycket klarar en männsika av på en vecka liskom?

Nu ligger allt fokus på skolan, jag orkar inte tänka på något annat just nu och det är lite svårt att andas, men jag kommer att överleva. Hösten är fin och jag har en massa kakor i mitt skafferi.