Stackare lilla kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, det kan inte vara lätt att vara ensam kulturtant bland hermelinerna. Eller jag ska kanske skriva "kulturtant", eller näe, jag ska nog skriva kulturtant fast kanske med tillägget Östermalamkulturtant. Alltså inte en sån kulturtant som jag vill bli, ärligt talat om jag blir en Östermalmkulturtant får ni skjuta mej, jag hoppas att någon att skjuter mej då.

Men hur kännser man då igåen en Östermalmkulturtant från oss andra kulturtanter, tja, rent utseendemässigt så har Östermalmkulturtanerna inte lika långa och vida kjolar, inga stora halsband som gärna skramlar och låter lite som ett vindspel när "de vanliga"kulturtanterna rör på sig. De foträta sklorna är också utbytta mot lite mer högklackat hos Östermalmtanterna. De fårn Östermalm kan man hitta på Nationalmuseum, där finns dom och säger "Åh, ah, förtjuuuusande" när de tittar på Alexander Roslin-målningar och Rembrandts självporträtt. Någongång per år åker de ut till Tensta när det är vernisage i Tensta konsthall och tittar på förorten och åker hem tidigt för de är så rädda när de är därute. När de känner sig rikigt "wild and crazy" åker de till Moderna museet och tittar på konsten där, men förstår ingeting, men de skulle aldrig erkänna detta för andra och de skulle aldrig säga rakt ut att de tycker att konstverk är dåligt, de är mer raffinerade än så. Istället ser de till att de konstverk de inte tycker om hängs undan eller rent av tas ner eftersom de oftast känner eller är släkt med folk med makt på alla museum med klass, deras män kanske t.o.m. sitter med i styrelsen för museet.