The past is a blast, right?

Idag, eller igår, rättare sagt när jag var ute och cyklade mötte jag en gammal klasskompis, Viktor. Våra ögon möttes och för ett ögonblick kändes som att tiden stannade och jag flög tillbaka i tiden, till en tid dit jag inte vill tillbaka till. Jag är nästan helt övertygad om att han kände igen mig, jag kunde se det i hans ögon, i alla fall inbillar jag mig det. Det känns så himla konstigt att vara tillbaka här i Vaggeryd trots att jag har lagt så mycket bakom mig är det bara ett möte, ett ögonkast bort och jag blir påmind om allting igen. Jag mår så mycket bättre när jag inte är här, när jag inte behöver vara rädd att möta någon, men grejen är att jag är inte rädd egentligen, jag har liksom kommit förbi det. Egentligen skäms jag, jag skäms på deras vägnar liksom, jag tror inte att de ens har förståndet att skämas, varför skulle jag annars skämmas? Jag har inget att skämmas för, jag är stark, men inte starkare än att jag skäms, alltså.