Golf är väl inget som intresserar mej så värst mycket, har aldrig förstått vitsen med att gå och slå på en liten hård gummiboll med en klubba. Men när ens första förälskelse från när man var fem år spelar kan jag inte hjälpa att bli lite intresserad, fast jag tror iofs inte att jag hade någon koll på vad kärlek var när jag var fem så jag vet inte om jag ens kan kalla det för förälskelse. När jag var fem så gick jag några timmar på Öppen förskola (började redan när jag var fyra, för jag var hemskt blyg) "Petersborg" hette det (om jag inte minns helt fel) och där gick också mannen i mitt fem åriga liv, Pelle Edberg, han var den finaste människan jag hade sett och vi satt vid samma bord vid fruktstunden, det var och Pelle och tre andra killar till som jag helt har förträngt. Dom liksom försvann i Pelles strålglans. Jag var kär, trodde jag iaf men jag vågade aldrig leka med honom vi tyckte heller inte om samma saker, jag tyckte om att rita, spela plockepinn och när nån läste högt för mej, han tyckte om att leka i kuddrummet, jag var rädd för kuddrummet. Det var Pelle som fick mej att börja äta spenat efter att han en dag hade suttit och berättat om hur mycket han tyckte om det under fruktstunden och jag tänkte att om jag också tycker om det så börjar han nog tycka om mej, imponera med spenat liksom (billigare än med skivsamling som man försökte med när man blev äldre). Men det gick nog inget bra, för jag minns inte att något hände och jag tror att jag skulle ha gjort det. jag minns iaf att jag fick ett kort av honom, när fotografen hade varit på besök, eller min mamma fick av hans mamma och hon fick väl ett på mej också, hans mamma alltså.
Sedan började vi på lekis jag har i Vaggeryd och han i Hok så vi såg inte mer inte förrän på mellanstadiet i Skillingaryd när det var friidrottstävlingar mellan skolorna i kommunen. Jag minns att jag genom hela lågstadiet och mellanstadiet sa till folk att jag var kär i Pelle, det var liksom enklast så. Om man inte var kär i någon så var man inte normal och det fanns ingen som jag kände förtjänade min kärlek och Pelle var ett säkert kort, jag träffade ju honom aldrig och ingen annan i min klass heller.
Sedan kom högstadiet och de från Hok fick åka till Vaggeryd fast då hade han gått och blivit en bortskämd skitunge, han var inte ens söt länge och jag kunde inte fatta att jag hade tyckt så mycket om honom när jag var liten. Iofs så tyckte jag att alla var jobbiga på högstadiet, jag hade redan gått och börjat bli bitter. Och nu när han spelar golf så kan jag inte hjälpa att vara lite intresserad av hur det går och det verkar gå lite upp och ner... Kanske är det för gamla tiders eller bara för sakens skull, vem vet. Läste att han precis missade kvalgränsen för fortsatt spel i British Open igår det var väl tråkigt för han, antar jag... Men han får väl vara glad för sin Hole-in-one som han slog för nån vecka sedan, det stod i tidningen att han vann en ny bil, det var kanske golfproffs man skulle ha blivit, eller näe.
idag ska vi till landet (Stamseryd) och fixa med stenrabbetn, en lite sväng in till Jönköping på vägen och har jag tur så blir det en lite titt i Gränna också så jag kan köpa några polkagrisar. Nästa helg blir det kanske Skövde förresten, Emil är ledig och jag vill väldigt gärna träffa honom, har jag tur hinner jag träffa Jennie också innan hon tar semester och Maria och alla andra jag saknar, känns som att dagarna kanske inte räcker till för alla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar