Jag håller mig på en armlängds avstånd, inte närmre och inte
längre ifrån. Jag behöver avståndet för att kunna andas, men jag kan inte
släppa helt riktigt än. Jag måste kunna sträcka ut armen och ta tag om jag
måste, om jag faller. Jag har alltid haft så dålig balans, förstår du. Jag
snubblar och trillar så lätt.
Man borde inte behöva stödhjul när man är vuxen och jag
borde inte behöva dig längre. Det har ju gått flera år redan, ett halvt liv och
mer än så. Du har gått vidare och jag är kvar på en armlängds avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar