Ibland hinner man inte säga allt det där man vill. Både
orden och tiden sveps iväg som sandkorn med vågorna och försvinner ner i oceanen
av tid. Man blir kvarlämnad med frustrationen och tystnaden. Det är så det
känns just nu. Alltför sent har jag kommit på vad jag egentligen vill säga.
Men nu ska vi inte tänka mer på det, allt har sin tid och
ibland, när man minst anar det vänder vågen och slänger tillbaka sånt som den
har tagit med sig. Men jag väntar inte, jag måste vidare för min egen skull.
Jag kan inte fastna här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar