100 ord 29 Maj

När jag var liten var min favoritmusikalfilm ”Annie” och framförallt sången ”Tomorrow”. Tanken att det alltid finns en morgondag tröstade mig många gånger när jag växte upp.

Sen hände det något och helt plötsligt kommer tanken att morgondagarna kommer att ta slut smygande. Man börjar räkna gårdagarna som var och känner en enorm tomhet när man inser att de flesta av dem är helt betydelselösa i det stora hela. De är transportsträckor till morgondagen som aldrig kommer. Man får en livskris, men man överlever, för man överlever nästan allt.

Imorgon kommer dock att bli en sån där fantastisk bra morgondag!
 

100 ord 17 maj

Låt oss prata om Kärleken. Jag har ännu inte lyckas lista ut hur den fungerar, det är fortfarande ett minerat fält som ska korsas och jag brukar inte komma särskilt långt innan jag trampar fel. Och det gör så ont när hjärtat sprängs sönder.

Jag tittar på alla runt omkring mig, de som lyckas ta sig över minfältet och jag undrar hur de gör och vad jag gör fel. Jag jämför och rannsakar men kommer aldrig fram till ett svar. Jag ger upp och tänker att kärlek är till för någon annan.

Men hamnar ändå alltid snart framför ett minfält igen.

100 ord 12 maj.

Sakta, sakta växer det fram en idé inom mej. Den växer ibland och blir till ett enormt, oformlig moln, ogreppbar och undflyende när jag blir otålig och försöker fånga och hålla kvar den med våld. Jag försöker tvinga in den i en form som inte passar, i ett tidsschema som inte håller.

Det går egentligen bara att hålla kvar den ett litet ögonblick i taget efter jag har slutat försöka kontrollera den, men för varje ögonblick blir den lite mer tydlig, formbar och verklig, det som vattendropparna som formar stenen. Så småningom kommer även detta moln att bli ett berg.

Inte riktigt 100 ord 19 April

Jag blir nog på ett eller annat sätt student igen i höst. Det känns sådär, men jag försöker intala mig själv att man ibland måste ta några steg bakåt för att komma framåt. Jag räcker inte till som jag är just nu, med allt ofärdigt och felinriktat, jag måste täcka igen en del hål och göra klart och kanske skulle någon då vilja öppna en dörr på glänt åt mig...

Och så återstår det att fundera ut det här med ekonomin, utan CSN eller jobb blir det svårt, luft och vatten mättar så dåligt.

14 April

Jag har haft svårt att ta tag i saker och ting de senaste dagarna. Det är liksom nåt som hänger över mej som jag inte kan ta tag i eller mota bort. Kanske har jag varit i Småland lite för länge, fast det känns som att jag just kom hit, eller så är det något annat, kanske saknar jag att träffa folk, att göra saker inte bara driva runt här. Kanske är det för att det har regnat och varit kallt här den senaste tiden eller kanske har all min energi, ork och lust plötsligt bara tagit slut.

100 ord 9 April.

Jag gör blommor av gamla pocketböcker som ingen längre vill läsa eller ens äga. Boksida efter boksida rivs ut och sakta fylls vasen med blommor. Jag tänker att det ändå är ett finns slut för en bok, lite som för den fina tekannan i H C Andersens saga som efter att ha gått sönder och glöms bort i ett skåp blev en kruka åt en blomsterlök, man är något och blir sedan något annat.

Bokens historia och karaktärer åter(an)vändertill min gamla vas av tysk keramik, både som dahlior och rosor. En del färgas med vattenfärg medan andra gulnar med tiden.

100 ord 8 April

Under min bloggtystnad har jag stundtals ofrivilligt internetfastat. Jag tvingades då umgås med mig själv på ett sätt jag inte har gjort sedan 1900-talet och jag gillar det på sätt och vis och jag hatar det på sätt och vis. Dagarna fyllde jag med saker som jag inte brukar göra och tar extra långa promenader, lite för långa promenader. Jag tänker att det kanske skulle vara bra att internetfasta regelbundet och frivilligt någon dag per vecka, om inte annat för mina ofärdiga saker. Jag kanske till och med skulle få klart några av dem, det skulle kännas skönt också.

100 ord 7 April

Det blev vår i år också, jag trodde nästan inte att det skulle hända. Det är så lätt att vänja sig vid sakernas tillstånd och sen går man runt och tror att det alltid har varit som det är. Det har aldrig varit löv på träden, alltid frost på marken och grå himmel och kyla som biter i kinderna.

Men så växlar det. Löven slår ut, solen värmer och man går barfota i gräset. Man vänjer sig och tänker att så här har det alltid varit. Tills allt förändras igen och man hinner knappt med tills man vänjer sig igen.

100 ord 5 April.

Efter en stunds bloggtystnad är det dags igen. Jag behövde vara tyst en stund för att inte säga för mycket, säga sånt jag verkligen skulle ångra senare. Vara tyst för att samla tankarna, ta tag i saker och försöka komma vidare på egen hand. Det har gått så där. Inspirationen och orken tryter och jag inser att jag behöver gå tillbaka till start, utan att passera fängelset, eller om det är tvärtom. Mina sällskapsspelsmetaforer är sådär. Jag har alltid varit en dålig förlorare så jag har inte spelat så mycket med andra, mest med mig själv och även då fuskat.

100 ord 17 feb

Det är ungefär femtio nyanser av grått utanför fönstret och det känns inte lockande att gå ut på promenad. Jag har varit uppe sedan ottan men har ännu inte varit ute idag.

Jag får alltid dåligt samvete om jag sitter inne en hel dag, som att jag bryter någon slags social kod. Det är rätt konstigt men kanske också en bra grej, för det är ju bra att komma upp ur fåtöljen och röra på sig och när solen lyser är ju D-vitaminer nyttigt att få i sig. Men idag är det bara grått och regnigt och allt känns trist.

100 ord 15 feb

När jag gick på min korta kvällspromenad i motvind och precis när solen gick ner för dagen satte jag en diagnos på mig själv. Jag lider av akut upplevelsebrist. Det är främst upplevelser av den högre graden jag saknar, de upplevelser som sker på olika mentala plan och med flera olika sinnen, som t.ex. gå på utställning och klappa mjuka, håriga djur.

Jag måste åtgärda detta genast eftersom jag saknar rutiner och känner mig bara trött och oinspirerad nuförtiden. Så ikväll ska jag ta ett varmt skumbad och göra en lista på roliga saker som jag ska göra nästa vecka.

100 ord 14 feb

Nästan hela mitt liv har jag varit i krig med mig själv och jag inser att jag håller på att förlora. Jag bedriver psykologisk krigföring mot mig själv. Jag intalar mig själv att jag inte duger, att jag inte är bra nog, att jag inte kan, inte är värd något. Och jag har börjat lyssna och tro att det är sant, jag håller på att förlora kriget.

Men det är alltid mörkast för gryningen och jag har sett tillräckligt många Hollywoodfilmer för att veta att det ser alltid ut som att hjälten förlorar allt precis innan hen reser sig igen.

100 ord 12 feb.

Jag tänker på alla de där lögnerna vi intalar oss själva och varandra hela tiden för att klara av att leva. Jag intalar mig en massa lögner bara för att kunna ta mig upp ur sängen på morgonen, att golvet inte är så kallt, att kylskåpet inte alls är tomt och att jag har god frukost som väntar på mig, att det kommer att vända idag.

Vi säger av gammal vana att allt är bra om någon frågar, även om det kanske inte alltid är sant. För vem vill egentligen veta hela sanningen och vem vill egentligen berätta hela sanningen?

100 ord 11 feb.

Osammanhängande tankar,

Ibland gör det så ont att andas. Hjärtat slår sig nästan ut ur bröstkorgen och man undrar om man ska överleva. Men man överlever nästan alltid, det är en tröstande tanke.

 Ibland måste man bara ta en paus och andas lite. Fylla lungorna med ny friskt luft och få ny energi. Sen kan man ta ett steg till, framåt, lite snabbare.

 Ibland är kroppen och själen så mycket starkare än man tror och ibland så mycket svagare än man tror.

Jag ska försöka samla ihop mina tankar nu och kanske även samla ihop mig själv, om jag kan.

100 ord 6 feb.

Jag drömde att jag fick ett jobb inatt, det var en vacker dröm och jag trodde nästan att det var sant när jag vaknade.

Jag gick på morgonpromenad och handlade grönkål och mjölk på Willy:s. Det var långa köer till de fåtal kassorna som var öppna, ett gäng pensionärer, en tonåring med inte tillräckligt mycket pengar och så jag.

Jag avkalkade min kaffebryggare och vattenkokare och ättikslukten har fyllt lägenheten hela dagen.

Jag gick på eftermiddagspromenad och tvättade fönstren när jag kom hem. Det är en billig form av terapi, ett sätt att få inte mer solljus i sitt liv.

100 ord 5 feb.

Ett minne: ”Hedvig Hårfager”

Han var den vackraste varelsen jag aldrig har vågat titta på. Mina vänner tyckte han hade en stor nästa, därav smeknamnet Hedvig och så hade han långt hår, Hårfager. Egentligen hette han Lars och jag var besatt av honom hela gymnasietiden.

Hur många olika sätt finns det att inte se på någon? Jag utvecklade otaliga strategier för att inte se, att stjäla ögonkast när ingen annan ser.

En gång såg jag honom, jag var inte förberedd på att inte se. Han stod plötsligt precis framför mig. Jag greps av panik och tvärvände.

Han såg mig aldrig.

100 ord 4 feb.

Kommer ni ihåg när livet var enkelt? Äsch, vad pratar jag om, livet har ju aldrig varit enkelt. När man var barn var man tvungen att anpassa sig och tvinga sig in i normer även om de skavde och gjorde ont. Men alternativet var värre, gjorde ännu ondare.

Och även om det förändrades med åren, man lärde sig att leva med sig själv som man är och fick vänner så småningom, så blev andra saker mer komplicerade och svåra. Man fick lära sig jonglera med så många känslor och människor och nästan alltid tappar man bort sig själv bland jongleringsbollarna.

100 ord 3 feb.

Man börjar med ett ord och sen ett till och ett till och ett till. Plötsligt har man en helhet, en mening och man sätter dit en punkt. Meningar blir till stycken som blir till kapitlen. Orden staplas på varandra och en historia berättas enligt Språkrådets skrivregler.

En relevant fråga i sammanhanget som ofta brottas med är om briljanta ord värda lika mycket som relevanta ord. Måste orden alltid passa med varandra, ibland är ju friktionen mellan orden så mycket mer spännande och fyllt med innehåll än det jämna flödet av ord. Friktionerna blir till sprängstoft som exploderar på pappret.

100 ord 2 feb

När jag fick ta över hyreskontraktet på min lägenhet på Hisingen sa folk att jag då, med lite tur och några lägenhetsbyten emellan kunde få en lägenhet på andra sidan älven. Jag förstod inte varför jag inte skulle bo på Hisingen, och ingen sa varför inte heller. Jag har alltid bott i ”fel del av stan”. När jag bodde i Vårberg kunde mina kollegor på konsthallen inte förstå att jag kunde bo i det området.

Det är ju så farligt därute, så osäkert, så fult. Fast jag känner mig otryggare mitt i stan, i centrum. Och fulhet är ju subjektivt.

100 ord 1 feb

När jag först flyttade in i min lägenhet hyrde jag möblerat i andra hand. Det var som att bo i en IKEA-katalog, allt gick i vitt, beige och furu. Bristen på färg och det alltför opersonliga gjorde mig smått inredningsdeprimerad. Det var så mycket jag saknade.

Jag tycker inte om att kasta bort saker, jag är en nostalgiker med drag av samlarmani, eller om det är tvärtom. Mina saker har alla en särskild historia, antingen min eller någon annans som jag har fantiserat ihop och det är alltid hemskt när något går sönder, det känns nästan som att något dör.