När jag var liten var min favoritmusikalfilm ”Annie” och framförallt
sången ”Tomorrow”. Tanken att det alltid finns en morgondag
tröstade mig många gånger när jag växte upp.
Sen hände det
något och helt plötsligt kommer tanken att morgondagarna kommer att
ta slut smygande. Man börjar räkna gårdagarna som var och känner
en enorm tomhet när man inser att de flesta av dem är helt
betydelselösa i det stora hela. De är transportsträckor till
morgondagen som aldrig kommer. Man får en livskris, men man
överlever, för man överlever nästan allt.
Imorgon
kommer dock att bli en sån där fantastisk bra morgondag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar