Jag har varit här i småland ett tag nu och det är alltid skönt i början sen efter ett tag så börjar man springa på folk och platser som drar upp en massa minnen, både bra och dåliga. För trots att jag gör mitt bästa för att undvika människor i allmänhet och vaggerydsbor i synnerhet så träffar man ju på dom ändå någon gång. Det är oundvikligt.

Jag har förträngt det mesta av Vaggeryd så jag tänker inte så annars men så när jag är här och har varit här ett tag så dyker saker och ting upp. Jag ogillar det starkt, jag skulle vilja kunna slappna av och njuta när jag är här, men jag går liksom på tårna hela tiden.

Tur för mig att jag ska tillbaka till Göteborg ett tag, någon vecka eller två, ska bli skönt att få andas lite! Och tur att det är rätt mycket att göra "på landet" så jag behöver inte spendera all min tid här i V-ryd, fast jobbigt att det aldrig verkar ta slut, alltid något rum som ska röjas, något staket som ska fixas eller enbuske som ska sågas ned.

Jag var på konstmuseet idag, tyvärr var det lite omhängningar så bla den moderna-delen var stängd. Visserligen var de delarna jag gillar mest stängda men det gjorde inte så mycket, jag är nämligen ganska svältfödd på utställningar just nu, så nästan vad som helst går bra. Det har bara inte blivit av att jag har gått så mycket under hösten och fram tills nu och nu ska jag åka hem till småland ett tag så det lär inte bli så många utställningar den kommande tiden heller.

Men det är något fantastiskt med att gå ensam genom ett museum och bara titta. Jag gillar också ljudet av knarrande trägolv och föredrar museum med detta. Helst ska det inte vara något annat folk omkring, mer än en eller annan vakt, jag hatar när man måste ta hänsyn till andra eller ännu värre, när man tvingas lyssna på deras samtal om konsten. Å andra sidan har jag haft den bästa "dejten" på tekniska museet i Stockholm, så det där med folk beror kanske mest på vem det är.

Och så glömde jag gå till konsthallen...

Återkomsten?

Man skulle kunna säga att jag har haft en bloggpaus i 13 månader. Man skulle också kunna säga att jag inte har haft något att skriva på 13 månader. Vad man än säger så kände jag ändå att det var dags att blogga lite igen. Inte för att jag har något speciellt att säga utan mer för att jag har på senaste tiden börjat sakna bloggen, på ett helt platoniskt sätt såklart!

Men vad har då hänt under de här 13 månaderna? Jag har tillbringat den mesta tiden på Institutionen för Fysik på GU. Det har varit både upp och ner, mest ner kanske. Det är en av anledningarna till att jag inte har bloggat, jag vill inte blogga när jag är så frustrerad och okonstruktiv. Jag är ändå övertygad om att tiden på fysik har varit givande och att jag har lärt mig en massa som jag tids nog också kan uppskatta, när jag har fått lite mer distans och erfarenheter.

Nu är jag arbetslös och letar jobb men det dyker nog upp nåt snart, kanske. Tills dess försöker jag göra det bästa av situationen. Gick på filmfestivalen i år, det har jag varken haft tid eller råd med tidigare. Såg kanske inte så många filmer(många biljetter var slut när jag skulle köpa), det var dock några bra filmer och det var framförallt trevligt att varje dag gå på bio!

På lördag ska jag på teater igen...

Myror överallt

Ni vet rastlösa barn som har myror i kroppen? Eller vad säger man egentligen? Jag kom på idag (fråga mej ej varför eller var) att jag har ingen aning om hur man låter som en bil eller flygplan, ni vet som man kan leka när man matar barn. Jag skulle bara kunna göra Stålmannen och hur kul är den en hel måltid? Det bästa med småbarn skulle väl vara att de egentligen inte äter så mycket så det kanske inte blir så många ändå.

Det var inte om barnmatning jag skulle skriva egentligen, det var om myror. Det känns som att jag har myror överallt i min kropp inklusive hjärna. jag känner mej rastlös. Samtidigt som det inte känns så, jag känner mej trött, matt och blasé.

Jag känner mej fastklämd, som att jag inte kommer vidare i tanken. Jag borde kanske ägna mej åt lite kreativt skrivande, då kanske det där andra skrivandet går lättare? Jag har lovat mej själv att ta bättre hand om mina fötter i år kanske borde jag också ta bättre hand om min hjärna. Men sen när jag tänker på det så blir jag matt igen.

Jag skulle ha skrivit klart bildanalyserna i helgen, har inte skrivit ett ord.

Vad som finns i min väska

Dagens inlägg handlar om vad som finns i min väska. Det är lätt att blogga om, jag skippade skolan idag och stannade hemma, så min väska är tämligen tom. Bara plånbok, två pennor, suddgummi, tamponger i olika storlekar och läppcerat är allt som finns i den.

Min väska, motivet är en fri tolkning av diskodans.

Mina syskon

Dagens inlägg handlar om mina syskon. Here we go!

Jag har har tre storbröder och jag står ingen av dem direkt nära. Tvärtom är min relation till de alla tre ganska komplicerad. De är alla ganska mycket äldre vilket nog bidrar, det och en massa andra saker också som politik t.ex. Vi tycker olika, vi tänker olika, dom är allt som oftast dumma i huvudet rent ut sagt.

Det skulle nog behövas ett antal terapitimmar för att jag skulle kunna umgås med dom på "ett normalt och oproblematiskt" sätt. De kommer ju alltid att vara där, en avlägsen del av mitt liv. liksom som jag måste förhålla mej till på något sätt och sättet jag har valt är smått distanserat.

Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga om dom, så jag slutar nu.

Det där med att blogga och social media

Idag fick jag en tankeställare kring det här med att "hänga ut människor" i bloggen. En person blev upprörd över att jag hade skrivit om henne, så jag redigerade inlägget. För mig var det heller ingen stor grej att ta bort, jag gör ju sånt nästan hela tiden ändå. Fast det är ändå något jag inte har behövt göra tidigare för att någon annan har bett mej göra det så jag började funderade.

Jag har tänkt ganska mycket på det där med att blogga i mitt namn om människor i min närhet. Å ena sidan skulle man kunna ha en helt anonym blogg och skriva om exakt vad och vem jag vill. Eller så skriver jag i mitt namn och får automatiskt ta mer ansvar för det jag skriver.

Jag bloggar ju om sånt jag tänker på och de jag tänker på, men allt är ju väldigt egocentrisk. Kanske lite för egocentriskt, ibland. Om jag skulle vara anonym skulle det vara mindre jag både på gott och ont.

En annan sak jag har tänkt på är att man är så himla sammankopplad med sig själv på nätet och att det faktiskt är lite jobbigt ibland. Jag länkar allt mindre till mej själv och tar bort länkar hela tiden. Det är faktiskt ganska befriande, även om jag inte blir anonym blir jag mer fri från mej själv även om den friheten mycket väl kan vara en illusion.

Samtidigt som jag vill vara transperant vill jag också vara tillräckligt anonym för att vara mej själv. Jag vill hitta balansen.

Vad jag har på mej idag

Dagens inlägg handlar om de kläder jag har på mig idag.

Hela dagen har tillbringats hemmavid, ingen skola idag, bara en deadline som jag klarade igårkväll. Så vad har jag då på mig. Halva dagen var det pyjamas som gällde. Trasiga svarta pyjamasbyxor och en urtvättat t-shirt. Sedan bestämde jag att ta en liten promenad och ta lite kort. Då åkte mina vinterfodrade lila joggingbyxor med mina svarta långkalsonger under. och ett linne och min svarta varma urtvättade tröja och så jacka, hatt, vantar, raggsockor och kängor på. Jag hade också på mej diverse underkläder.

När jag kom tillbaka åkte förutom ytterkläderna även byxorna och långkalsongerna av och nu sitter jag här byxlös. Eventuellt åker byxor av någon sort på senare för en shoppingtur inför julklappspyssel. Men jag har inte bestämt mej än.

Grejen är att jag faktiskt inte har så mycket kläder, eller känns iaf som man bara använder två par byxor och tre tröjor hela tiden. Fast man behöver ju inte så mycket, man har ju bara en kropp ändå.

Och förresten, här är deadlinen jag "klarade" igårkväll. Jag orkade inte slåss mot onda-onda wordpress längre och den fungerar iaf. Men kunde se lite roligare ut, tänker jag.

Det du tror på

Inlägget idag handlar om allt det där som jag tror på.

Jag tror på människan.

Vilken klyscha, vi börjar om.

Jag tror på mej själv.

Men det är ju också en klyscha. När jag tänker efter är allt jag tror på egentligen klyschor. En smått deprimerande tanke att allt man tror på kan kokas ner till meningslösheter. För det är ju det som klyschor är, meningslösa. Jag vill ju gärna tro att det jag tror på faktiskt ska betyda någonting, men så fort som man sätter ord på det, förlorar det sitt värde och blir just inget mer än tomma tankar och luftslott.

Jag tror att det kanske är dags för mej att ta mej ur den här dimman av likgiltighet jag känner inför mej själv och allt och alla andra omkring mej, som jag har fastnat i. Jag tror att inte riktigt än har listat ut hur än. Jag tror att kommer att lösa sig snart, mycket snart.

Ett ögonblick

Förlåt, men inläggen kommer i sprida skurar nu, jag ska försöka bättra mej veckan som kommer. Dagens blogginlägg handlar om ett ögonblick.

Jag tänker på vilken skillnad ett ögonblick kan göra och jag tänker alla de där ögonblicken man tror ska göra skillnad men som inte gör det. Alla nyårsaftnar som man har lovat en massa saker för man tror att ett ögonblick då året blir nytt ska förändra något. Alla de där ögonblickarna då två ögon möts och som man tror ska förändra hela universum men inget händer. Inga fyrverkerier. Ingen jordbävning. Ingen regnbåge.

Men sen helt plötsligt så förändras allt i ett ögonblick och nästan alltid till det sämre, en olycka, en jordbävning, ett plötsligt skyfall. Ett telefonsamtal eller en dörrringning. Och man bara står där helt handfallen. Och livet bara fortsätter som om ingenting har hänt.

Sen tänker på alla ögonblick som bara kommer och går och som ingen lägger något märke till. Man sover, man äter, man läser, man borstar tänderna man är uppkopplad, man är nerkopplad, man är i skolan, man är på jobbet, man är på väg, man står i kö. Det blir hemskt många ögonblick när man tänker efter.

Din bästa vän

Okej, jag tog en liten paus över helgen men nu fortsätter vi med en ny del, min bästa vän.

Det var så väldigt längesedan jag hade en bästa vän, jag har många bästa vänner. De skiftar hela tiden och det går i vågor, ibland är någon mer nära än någon annan, beroende av vad jag behöver just då. Men det finns några som stannat kvar längre, några från Vaggeryd och Skövde och jag hoppas att jag har hittat några här i Göteborg också som stannar kvar. Men man vet ju aldrig vad som kommer att hända. Man tappar ju bort vänner hela tiden och hittar tillbaka till dem igen ibland.

Jag pratade med en fotograf för några veckor sedan om kreativitet och hon sa att hon inte tyckte om att umgås med så många människor för att hon tappade bort sig själv hela tiden. Jag känner såväl igen mej idet och tänker att den bästa vän man har, är nog ändå sig själv, jag är ju det viktigaste och värdefullaste jag har. Ibland är andra människor mest ett brus som stör, hur nära och kära de än må vara.

Min dag

Dagens ämne handlar om vad jag har gjort idag, vardagsrealism deluxe!

Som vanligt var jag mer död än levande när jag vaknade, snoozade två gånger, tänkte att jag måste försöka få upp min sänglampa och fixa förlängningssladd snart. Klättrade ner från min loftsäng och tände halllampan, ett bryskt uppvaknande. Jag stängde badrumsfönstret och svepte in mej i filtar istället för att klä på mej. Jag kissade, suckade när jag såg mej i speglen, åt lite frukost (yoghurt och sylt) klädde på mej samma kläder som jag hade på mej igår, packade ner min miserabla lunchlåda. Borstade tänderna. Klädde på mej ytterkläderna, tog på mej mina svarta kängor, ångrade mej och tog de lila istället. Gick till skolan och lyssnade på P1 på vägen dit.

Pratade lite med Patrick innan mitt rapportseminarium började. Försökte verka intresserad av det de andra sa, gick ganska bra, tröttnade ganska snart. På rasten pratade jag med Henrik om Twitter, han har liksom inte fattat nånting och jag orkar inte förklarar att ibland kan det vara mer intressant att läsa vad andra twittrar än att twittra själv. Varför kan man inte se Twitter som ett ställe att lära sig mer om andra, om världen man lever i, mer än en anslagstavla för sina egna åsikter?

Jag lyckades avstyra vår kursutvärdering efter lunch, så det blev en halvdag idag, jag behövde det. Gick förbi Bokia och köpte små Post it-lappar till mitt egengjorda schema. Prommenade hem och lyssnade på P1, fick ta kort på två turister utanför Operan. Kom hem, värmde lunchen, slängde den eftersom den inte alls var god, värmde lite vegetarisk kålpudding istället. Gjorde lite kaffe och åt upp de sista Ballerina kexen med mintchoklad.

Sen försvann eftermiddagen när jag satte mej framför datorn. Diskade i två omgångar. Sorterade papper, målade naglarna. Styrde upp mitt schema för nästa vecka med hjälp av Post it-lapparna. Packade väskan till biblioteksbesöket imorgon. Jag dammsög golvet, torkade av spisen och slasken ordentligt.

Lyssnar på några avsnitt av radioföljetongen, Utresningen.

Ska läsa lite innan jag lägger mej tidigt ikväll.

Vad är kärlek

Dagens ämne är min definition av kärlek.

Jag ska vara ärlig. Jag har ingen aning om vad kärlek är.

Jag var på ett filosofianförande för några veckor sedan där man just pratade om passionen dvs. kärleken utifrån litteraturen. Det var en fin kväll, men ämnet är väldigt stort och svårt att prata om. De mest intressanta kärleksskildringarna tycker jag är de som skrevs under 15 och 1600-talen, de som är så långt ifrån vår egen tid som man kan komma. De blir ofta alldeles för mycket och man skrattar åt dem till slut, men all denna lidelse, all hänförelse och skillanden på att underkasta sig någon och att bli underkastad.

Människor som väljer att underkasta sig någon av kärlek, är de modiga eller bara dumma i huvudet?

Jag tänker på min och Sagals kurs där vi i fyra veckor har gått runt och undersökt vår egen lust och pratat med andra om deras. Jag tänker att kärleken hör ihop med lusten (lusten som i att ha roligt alltså, inte lust som i att åtrå någon). Jag tror att man kan utveckla både sin lust och sin kärlek, jag tror att den bästa kärleken växer fram. Man måste nära både sin lust, kärlek, inspiration och allt som betyder något i livet. Frågan är bara hur man gör.

Vad jag har ätit idag (igår)

Jag han inte blogga något igår så jag skriver två inlägg idag istället.

Jag åt inte så mat igår överhuvudtaget. Knappt ingen frukost, en sen lunch bestående av ugnsrostade grönsaker och lite skivad paprika till och lite yoghurt och sylt när jag kom hem sent på kvällen. Däremellan åt jag ett antal chokladbollar medan jag och Sagal skrev en utvärderingsrapport i skolan.

Jag är mest bekymrad över min frukost just nu, jag äter ingen och blir såklart jättetrött innan lunch. Det är intressant hur mycket man får kämpa med vissa saker och hur lätt det är att tappa goda vanor. En missad frukost och sen är det nästan kört. Och det är jobbigt att frukosten är just dagens första mål och antingen så är jag för trött eller för stressad för att få i mej nåt. Idag var det trötthet, igår var det ren lathet.

Och så har min all min frukt tagit slut, men jag tänkte gå å köpa ny idag.

Imorgon tar vi nya tag...

Mina föräldrar.

Dag 3, Mina föräldrar.

Min mor (Birgitta) och far (Alf) har varit gifta sedan urminnes tider, eller iaf sedan 1969. Allt var egentligen en enda stort misstag, min far ville inte ha min mor, men hon blev gravid med min bror och de gifte sig och skaffade hus och flera barn och på den vägen är det. Ibland undrar jag om de någonsin verkligen har älskat varandra eller en tyckt om varandra eller bara vant sig vid varandra. Mina föräldrar har mest bråkat så länge jag kan minnas och bråkar än, nästan ännu mer nu när båda är pensionärer och är lediga hela dagarna.

Jag vill aldrig gifta mej, kanske för att jag har sett alla svackor ett gift par går igenom på nära håll, kanske för att jag vet att det krävs så mycket jobb och energi för att dela ett helt liv med någonannan att jag känner att det inte är någon idé.

Trots allt gillar jag att hänga med mina föräldrar, jag har märkt att vi har en rätt avslappnad relation till varandra som inte många av de jag umgås med har till sina. Inte avslappnad på det sätt att vi kan prata om vad som helst, det kan vi verkligen inte, mina föräldrar är ganska troende och får enbart träffa en reviderad version av Sarha. men den är avslappand på det viset att jag gärna hittar på saker med dem, jag skäms inte för dom på något sätt. Dessutom har vi stått varandra riktigt nära, vi har kunnat prata om saker och ting, hur jobbiga de än har varit. Men de senaste åren har det ändrats, jag vet att de inte talar om allt för mig längre och ibland känns det skönt, men oftast känns det bara jobbigt. Om vi inte kan prata med varandra längre, vad finns då kvar? Men jag vet inte heller om jag vill veta allt...

Jag vet att jag aldrig vill förlora dem iaf och jag vet att det är det enda som med säkerhet kommer att hända.

Min första kärlek

Jag fortsätter upplägget från igår och temat för dag 2 är: min första kärlek.

Och redan på dag två stöter jag på patrull. Alltså kärlek, finns inte den alltid där? Jag skulle kunna skriva om Snobben, den döv/blinda pudel som farfar lämnade efter sig när han dog, något år innan jag föddes och som jag älskade mest av allt i hela världen under mina första år. Jag skulle kunna skriva om hur jag grät en hel natt när mina föräldrar var tvungna att avliva den, första och sista gången jag har gråtit mej själv till sömns som jag kan minnas. Jag skulle kunna skriva om alla katter som vi har haft som husdjur och hur ledsen jag har varit när de har dött och först då insett hur mycket de faktiskt har betytt för mig. Hur jag har insett att min egen lycka står i direkt förbindelse med de djur jag har i min närhet. Hur mycket jag älskar och har älskat de djur som har blivit en del av min familj. Jag har insett att jag sörjer djuren mer än människor runt om kring mig som jag har förlorat.

Jag skulle kunna skriva om paniken som jag kan känna ibland när jag tänker på att mina föräldrar någongång kommer att dö, det måste vara kärlek om något.

Jag skulle kunna skriva om alla pojknamn jag har kluddrat ner i diverse anteckningsblock och skolböcker under min skoltid. Men det handlade aldrig om kärlek. Jag skulle kunna blogga om att jag aldrig har sagt till någon att jag älskar den. Kanske har jag aldrig upplevt någon kärlek, kanske har jag aldrig varit kär på riktigt.

Eller kanske skulle jag blogga om The Pinks, min första skiva, att jag fortfarande kan gå runt och sjunga på deras låtar. Att jag i detta nu var tvungen att starta upp Spotify för att kolla om dom finns där. Det gör dom, min dag är räddad!

Presntera dig själv.

Jag fick ett tips på fejjan av Sofie på ett slags bloggupplägg. Jag tänkte att jag kunde prova det, kanske kommer jag ur min bloggtorka. Dag 1, ska man presentera sig själv. Here we go!

Ni vet ju redan det mesta om mej, men jag försöker ändå. Jag heter Sarha, bor i Göteborg och hävdar fortfarande efter ett år att jag är nyinflyttad. Jag hittar inte så bra, men visar gärna folk vägen, trots att det kanske inte alltid blir åt rätt håll, men det vet ju inte dom, då hade de ju inte frågat efter vägen i första hand. En del människor säger att jag tänker för mycket, jag tänker då ganska mycket på om man verkligen kan tänka för mycket. Jag har fortfarande inte kommit fram till något svar på den frågan. Jag äter alldeles för mycket socker. Jag stavar fel ganska ofta och min meningsbyggnad är under all kritik.

Jag återkommer imorgon.

Nej, jag är inte död...

... jag har bara tappat min blogginspiration. Jag letar för fullt efter den och den kommer att komma tillbaka, det är jag säker på! Håll ut så länge!

När varje cell i ens kropp är trött och vill gå hem

Jag är helt slut i hela min kropp, jag vet inte ens om lite choklad hjälper, men jag ska försöka. Jag måste bli piggare till en intervju kvar över sex ikväll. Jag orkar egentligen inte, men det får väl gå ändå.

Jag har ändra larm i min mobil, istället för att vakna till Dolly Parton "9 to 5" vaknar jag till Stephanie Mills "I never knew love like this before". Jag känner mej som en lite bättre människa, inte lika aggresiv på morgonen. Vi får se hur länge det håller i sig.

Jag orkar inte blogga om valet.

Det är helt grått ute och hela Göteborg kändes väldigt Östtyskt idag. Sagal var bitter idag angående SD:s valframgångar och luften hade gått ur hela klassen. Jag tänker att 95% av alla jag möter röstade inte på SD, det gör mej ändå glad. När jag gick hem över Götaälvbron hade några satt upp en stor banderoll över vägen vid Frihamnen med budskapet "Ni röstar på Alliansen, vi rustar för revolution!"

Och radion ska lägga ner "Tracks" och jag minns hur en yngra version av mej själv satt framför radion varje lördageftermiddag med ett inspelningsbart kassette i kassettseplare redo med play och rec-knapparna, om det kom någon ny låt, eller gammal som jag ville spela in. Jag minns hur arg jag blev över trafikmeddelanden, nedtoningar och ihopklippningar av låtar. Jag är äldre nu, jag kommer inte att sakna "Tracks", jag saknar inte ens den yngre versionen av mej själv längre.

Jag äter soppa och kaviarmacka, utanför fönstret regnar det och grannen håller på att måla om. Jag fick en ledig eftermiddag som jag ännu inte har fått nåt gjort på. Jag har massor att göra till imorgon, men jag tänker att det ordnar sig. Det ordnar sig alltid bara man improviserar lite.

Jag tänker att allt kommer att ordna sig.