Min första kärlek

Jag fortsätter upplägget från igår och temat för dag 2 är: min första kärlek.

Och redan på dag två stöter jag på patrull. Alltså kärlek, finns inte den alltid där? Jag skulle kunna skriva om Snobben, den döv/blinda pudel som farfar lämnade efter sig när han dog, något år innan jag föddes och som jag älskade mest av allt i hela världen under mina första år. Jag skulle kunna skriva om hur jag grät en hel natt när mina föräldrar var tvungna att avliva den, första och sista gången jag har gråtit mej själv till sömns som jag kan minnas. Jag skulle kunna skriva om alla katter som vi har haft som husdjur och hur ledsen jag har varit när de har dött och först då insett hur mycket de faktiskt har betytt för mig. Hur jag har insett att min egen lycka står i direkt förbindelse med de djur jag har i min närhet. Hur mycket jag älskar och har älskat de djur som har blivit en del av min familj. Jag har insett att jag sörjer djuren mer än människor runt om kring mig som jag har förlorat.

Jag skulle kunna skriva om paniken som jag kan känna ibland när jag tänker på att mina föräldrar någongång kommer att dö, det måste vara kärlek om något.

Jag skulle kunna skriva om alla pojknamn jag har kluddrat ner i diverse anteckningsblock och skolböcker under min skoltid. Men det handlade aldrig om kärlek. Jag skulle kunna blogga om att jag aldrig har sagt till någon att jag älskar den. Kanske har jag aldrig upplevt någon kärlek, kanske har jag aldrig varit kär på riktigt.

Eller kanske skulle jag blogga om The Pinks, min första skiva, att jag fortfarande kan gå runt och sjunga på deras låtar. Att jag i detta nu var tvungen att starta upp Spotify för att kolla om dom finns där. Det gör dom, min dag är räddad!