Vårpromenad

Jag tog en promenad neråt Eriksberg idag. Det var soligt och fint och man vet ju hur det är, en massa kärlekspar som går runt och strosar tillsammans. Ja, jag erkänner jag blir bitter. Igår berättade en klasskompis att hon har gått med en dejtingssajt efter att ha gått och blivit gammal och bitter i Stockholm.

Mitt problem är inte att jag vill ha nån pojkvän, jag sitter gärna hemma, ensam, lyssnar på P1 och äter nybakade bullar ensam. Mitt problem är att jag för varje kärlekspar jag ser förlorar lite hopp om mänskligheten. Och sen är de ju irriterande också. Idag var det en tjej som i detalj redogjorde om en resa till Oslo. Jag försökte "gå ifrån" dom men blev utsatt för hennes berättelse en bra stund innan jag lyckades skapa tillräckligt stort avstånd för att slippa höra.

Jag hatar våren, varför kan inte alla vara nedstämda på våren som jag?

Filmfestivalen del II

Jag dissade filmfestivalen ganska mycket i början av veckan och jag har inte ändrat mej ett dugg. Det stör mej varje dag när jag går till skolan i Lagerhuset att det där jävla tältet står precis utanför byggnaden och alla de där människorna som rör sig omkring det. Kanske är det bara så att jag hatar människor rent allmänt och filmmänniskor i synnerhet som gör den här tiden så jobbig.

Men det finns iaf en film som jag faktiskt vill se, mest beroende av mitt sjukliga intresse av RAF. (Apropå sjukliga intressen har jag kommit fram till att min kärlek till typsnittet Hobo, inte är direkt lämpligt såhär mellan människa och typsnitt, det är på ungeför samma nivå som mina känslor till operativsystemet Windows 98, och jag blir alltid kallad för nörd i skolan...) Men tillbaka till filmen, jag vill gärna se den, efter att festivalen är slut eller i min ensamhet och sen läser man sånt här och man vill bara se den ännu mer. Alltså det är ju galet intressanta människor om nu bara de där jobbiga filmmäniskorna kunde försvinna in sina grottor nångång så jag kan få titta på film ifred.

Nu kommer jag att låta som värsta fjantiga tjejen.

Men jag grät ikväll. Jag brukar gråta, eller brukade, jag har inte gråtit på ett nu. Jag kan liksom bara bestämma mej för att gråta en kväll bara för att släppa ut lite känslor, sånt man samlar på sig. Och jag hade glömt bort hur skönt och befriande det är att gråta, tills ikväll. Jag borde gråta oftare, minst en gång varannan vecka, det jobbiga är bara att man blir så trött efteråt och jag som har så mycket att göra i helgen, nu är mina ögon helt slut. Dags att sova strax.

Inget ämne

Just nu händer det en massa skit omkring och jag gör vad jag kan för att försöka separera mej ifrån det, det rör inte mej direkt, men ändå tar jag åt mej, ändå blir jag ledsen. Hela huset är som en berg och dalbana av känslor, allt från ilska, till sorg, till skam, till uppgivenhet. Jag vet inte vad man ska känna och göra men jag tror inte att något blir bättre av ilska, av att skrika och vara arg hela hela tiden. Alla har vi våra olika sätt att hantera en kris och tills den här krisen har lagt sig gömmer jag mej här i mitt egna lilla krypin, vi kommer att överleva det här också, vi kommer att ta oss över till andra sidan, det blåser bara lite hårt just nu, frågan är bara vad vi förlorar på vägen och vad är vi är beredda att ge upp.