Om konsten ska vara konsumentdriven istället för producentdriven så påverkar det ju konstnärernas villkor, både bra och dåligt. Konkurrens är ju bra i alla andra sammanhang, men vad gör den för konsten, egentligen? Redan nu får artister inte pengar för produktionen utan bara för produkten/spelningen, men hur ska de kunna skapa en bra produkt om det inte finns varken pengar eller tid för själva skapandet? Men varför skulle konsten vara undantagen konkurrensen? Men tänk om konkurrensen innebär att den enda kultur som produceras är "Bonde söker fru" och "Paradise Hotell", all makt åt media, eller ge folket det folket vill ha! Och vad spelar det för roll i en revidering av en kulturpolitisk strategi utifrån ett medborgarperspektiv?
Och sen funderar jag på om den "svenska tandlösa konsten" inte hör lika mycket ihop med konflikträdsla som med bidrag. Alltså vi svenskar är ju lite kända för att vara konflikträdda och är det några som är rädda för konflikter så är det väl politiker. Det största hotet mot svensk konst är kanske inte bidragen utan kravet på konfliktfri konst som följer, om än väldigt outtalad. Varför får inte konst vara dålig, framförallt i Sverige och Europa? Varför finns det inte ett museum för dålig konst här ens i Europa som det finns i USA? Måste skattefinansierad konst vara bra konst? Vem bestämmer om det är bra, skattebetalarna, men är inte de väldigt många och väldigt subjektiva? Och hur hör det ihop med revideringen utifrån ett medborgarperspektiv?
Är inte kvalitetsbegreppet bara ännu ett maktuttryck?
1 kommentar:
mycket intiresno, tack
Skicka en kommentar