När jag gick på gymnasiet i Jönköping läste jag musik första året som individuellt val (eller vad det nu hette). Vi blev indelade i två grupper, utifrån vad vi redan kunde. Vi fick göra ett test med musikteori och lite rytmik och sånt. Jag vet inte hur det gick till med tanke på att jag suger på musikteori och aldrig kan känna ettan, som folk pratar om hela tiden, "känn beatet, känn ettan!". Vilken jävla etta? Vilket jävla beat, jag hör trummor men jag känner inget... Men jag hamnade iaf i den bättre gruppen, vi kan kalla den för Gupp A. Varannan vecka hade vi musikteori och ensemble och varannan vecka sjöng i kör och hade nånslags datamusik-grej, jag fattade inte vad den gick ut på, eller om jag blandar ihop alltihop nu...
Iaf, så hatade jag musikteorin och ensemblen, alltså jag gillar att spela instrument, hellre än bra, och jag älskar att sjunga, hellre än bra också. När det var dags för ensemblen så var det ångest deluxe, alla kunde spela åtminstone ett instrument och sen när de böt instrument så kunde spela det också, helt perfekt. Det enda jag kunde var att ut lite ackord på pianot, så jag satt och hukade och gömde mej bakom pianot och fejkspelade så gott det gick under ett års tid. jag hade t.o.m. med en kompis som stöd.
Nu, tio år senare skriver en kille ut min ensemblegrupp musikala mästerverk enligt dn.se och jag sitter här med alltför många restpoäng, ett sammanträffande? Vad vet jag, kanske var det i källaren i det tegelgula musikhuset som våra öden bestämdes, jag hukandes bakom pianot och han vid gitarren spelades som en Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar