Kick-offen som var.

Jag måste vara världens mest tråkigaste människa, jag insåg det på spårvagnen hem efter discobowlingen (som för övrigt var roligt i ungefär 35-40 minuter). De andra gick till Kellys jag åkte hem för att äta macka och sedan sova. Idag påpekade en klasskamrat att jag inte har några synliga laster och att det är lite otäckt. Inga synliga laster och åker hem halv tio en fredagskväll för att sova, jag måste ju vara en av världens mest tråkigaste människor och det gör mej faktiskt ledsen, jätteledsen.

Jag vill ju inte vara tråkig, men jag blir så jäkla självmedveten med en massa folk omkring mej och det i sin tur är utmattande. Fast skulle det hjälpa om jag hade lite fler laster? Sen hjälper ju inte mina sociala fobier heller, fast får jag ju bara lära mej att leva med.

Nånstans kan jag förstå de som väljer att fly på olika sätt, genom att isolera sig eller vad som helst. Men för mej skulle det betyda att jag skulle ta den lätta vägen, göra det för lätt för mej liksom. Och jag gör det ju också hela tiden, på mitt egna sätt. Men det känns samtidigt som ett misslyckade för nånstans har jag ju ändå bestämt mej att inte smita undan, att leva med paniken och känslan av att man är obekväm, lite felplacerad, lite utanför det som händer. Vem har sagt att det ska vara lätt att leva? Det är ju svårt och vissa är det skitsvårt, men det är ju bara att klara av det med de förutsättnngar man har.