När varje cell i ens kropp är trött och vill gå hem

Jag är helt slut i hela min kropp, jag vet inte ens om lite choklad hjälper, men jag ska försöka. Jag måste bli piggare till en intervju kvar över sex ikväll. Jag orkar egentligen inte, men det får väl gå ändå.

Jag har ändra larm i min mobil, istället för att vakna till Dolly Parton "9 to 5" vaknar jag till Stephanie Mills "I never knew love like this before". Jag känner mej som en lite bättre människa, inte lika aggresiv på morgonen. Vi får se hur länge det håller i sig.

Jag orkar inte blogga om valet.

Det är helt grått ute och hela Göteborg kändes väldigt Östtyskt idag. Sagal var bitter idag angående SD:s valframgångar och luften hade gått ur hela klassen. Jag tänker att 95% av alla jag möter röstade inte på SD, det gör mej ändå glad. När jag gick hem över Götaälvbron hade några satt upp en stor banderoll över vägen vid Frihamnen med budskapet "Ni röstar på Alliansen, vi rustar för revolution!"

Och radion ska lägga ner "Tracks" och jag minns hur en yngra version av mej själv satt framför radion varje lördageftermiddag med ett inspelningsbart kassette i kassettseplare redo med play och rec-knapparna, om det kom någon ny låt, eller gammal som jag ville spela in. Jag minns hur arg jag blev över trafikmeddelanden, nedtoningar och ihopklippningar av låtar. Jag är äldre nu, jag kommer inte att sakna "Tracks", jag saknar inte ens den yngre versionen av mej själv längre.

Jag äter soppa och kaviarmacka, utanför fönstret regnar det och grannen håller på att måla om. Jag fick en ledig eftermiddag som jag ännu inte har fått nåt gjort på. Jag har massor att göra till imorgon, men jag tänker att det ordnar sig. Det ordnar sig alltid bara man improviserar lite.

Jag tänker att allt kommer att ordna sig.

Kick-offen som var.

Jag måste vara världens mest tråkigaste människa, jag insåg det på spårvagnen hem efter discobowlingen (som för övrigt var roligt i ungefär 35-40 minuter). De andra gick till Kellys jag åkte hem för att äta macka och sedan sova. Idag påpekade en klasskamrat att jag inte har några synliga laster och att det är lite otäckt. Inga synliga laster och åker hem halv tio en fredagskväll för att sova, jag måste ju vara en av världens mest tråkigaste människor och det gör mej faktiskt ledsen, jätteledsen.

Jag vill ju inte vara tråkig, men jag blir så jäkla självmedveten med en massa folk omkring mej och det i sin tur är utmattande. Fast skulle det hjälpa om jag hade lite fler laster? Sen hjälper ju inte mina sociala fobier heller, fast får jag ju bara lära mej att leva med.

Nånstans kan jag förstå de som väljer att fly på olika sätt, genom att isolera sig eller vad som helst. Men för mej skulle det betyda att jag skulle ta den lätta vägen, göra det för lätt för mej liksom. Och jag gör det ju också hela tiden, på mitt egna sätt. Men det känns samtidigt som ett misslyckade för nånstans har jag ju ändå bestämt mej att inte smita undan, att leva med paniken och känslan av att man är obekväm, lite felplacerad, lite utanför det som händer. Vem har sagt att det ska vara lätt att leva? Det är ju svårt och vissa är det skitsvårt, men det är ju bara att klara av det med de förutsättnngar man har.

Kick-off

Man kan säga att jag har blivit ansvarig för den mer sociala biten av det sista grupparbetet i skolan. Jag har redan planerat in avslutningsfesten i WBS:en och Kick-Offen är ikväll, dicobowling. Det är dyrt och jag är verkligen inte på humör, men det är kul att bowla och alla i gruppen är enligt de själva urusla på det, så det ska nog bli kul ändå. Och mat behöver man ändå inte äta varje dag, eller hur det nu var...

Dessutom är det grått, trist och typiskt Göreborgsväder, gör inte saken bättre. Inte heller att vi har haft en föreläsning i ekonomi hela dagen idag i skolan.

Det är snart val, har ni valt?

Det är ju val-tider nu och förr kunde jag bli väldigt engagerad, upprörd och superglad. I år känner jag mej mest trött och har väl i princip bestämt mej för att rösta på F!, mest för att rösta mot blockpolitiken. Jag gillar den inte alls, jag tycker den har gjort valrörelsen otroligt tråkig och intetsägande. Alla säger och tycker samma saker och alla är eniga. Innan Alliansen var det liksom fler olika röster och Fp gjorde alltid nåt semi-främlingsfientligt utspel precis i valspurten och visst blev man upprörd, men det hända iaf nåt. Nån vågade. Nu är alla tysta och Sd är det största missnöjepartiet. Kom igen, Sd liksom, när hände det, egentligen?

Jag tänker att jag kan lika gärna rösta på F! för det spelar ändå ingen roll vem som vinner, det blir samma politik ändå och kanske skulle det vara bra om Sd kom i riksdagen så alla väljare fick inse vilken politik de egentligen för. För jag vet att alla som kan tänka sig att rösta på Sd egentligen inte sympatiserar med dem, de har knappt läst deras valmanifest. De vill bara rösta på ett missnöjesparti, någon som står utanför de etablerade, någon som vågar säga vad de tycker, eller iaf de rumsrena åsikterna.

Valrörelsen 2010 är som tyst söndagsmorgon.

Femårsplaner

Jag har aldrig tyckt om människor som har femårsplaner, de verkar så tråkiga och inte alls öppna för andra möjligheter. Jag tänker att inte nån kan på allvar veta var eller vem den personen vill vara om fem år. Fast det finns ju målmedvetna människor som faktiskt vet och vars val enbart går ut på att uppfylla dessa mål. Jag tänker att de människorna måste välja bort en massa saker och möjligheter, jag tänker att deras liv på sätt och vis blir mycket fattigare i slutändan.

I två dagar har jag varit på skolutflykt. Vi hade en massa work shops där vi bland annat skulle göra en målbild för tre till fem år framåt i tiden. Så nu sitter jag här med en femårsplan och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till den. På ett sätt livet färdigt nu, jag vet ju hur det kommer att bli, vad finns kvar att göra liksom?