Det där med namn

Jag kom på mej själv en kväll när jag var ute med hunden att under mina 30 levnadsår alltid trott att min bror heter något annat än vad han faktiskt heter. Iofs är det bara fel på en bokstav, men ändå, lite världsomvändande är det. Nu ska han dessutom byta namn till något helt annat och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mej till det. Jag har ju just kommit på vad han heter! Känns så fel att kalla honom för något annat än vad han heter, heter för mej alltså. Fast å andra sidan vill jag ju inte vara helt respektlös heller mot hans namnbyte. Och så blir jag påmind om blanketten från skatteverket, om att ändra stavningen på mitt namn, som jag fortfarande inte har fyllt i på riktigt...

En del är kvinnor, andra är människor

Först och främst, jag använder orden han, hon och hen, det har ni säkert märkt som läser här. Jag tycker det är bra att ha ord att välja på, ibland skiter jag helt i hon, han och hen och skriver namnen istället. För jag tror att i grund i botten är vi alla människor och människor är större än tre ord och två pyttesmå könsfack.

Ett namn är bara ett namn, ett ord, oberoende kön, en männsika är en människa med ett kön, ibladn två, ibland inget. Jag tycker nog att människorna bör gå före orden och fylla orden själva med mening. Jag heter Sarha och är tjej, men om en man också heter Sarha och är man så är ju inte jag mindre tjej för det. Mitt kön sitter inte i mitt namn eller i att bli omtalad som en hon, mitt kön sitter ju i mitt kön. Könet är VAD jag är, inte VEM jag är.

Ingressen till Malins Wollins krönika i aftonbladet är lite konstig,

Malin Wollin anser inte att likhet och jämställdhet är samma sak

Och det är det ju inte, men inget av det har ju egentligen något med ordet hen eller könsneutrala namn att göra heller.

Uppdatering: Läs också vad Bea tycker om ordet Hen.