Så vad har hänt sen senast.

En av mina föräldrars katt dog, Nala, hon var nästan som min egna, vi delade rum, hon var den enda som ville gosa, vi delade säng, hon sov på min mage, hon gillade att titta på TV, hon gillade att leka, hon slogs jämt med Keso och nu är hon borta. It sucks. jag vill ju att hon ska vara där levande nästa gång jag kommer hem, jag räknar med att hon kommer vara det.

Jag var i Skövde, det var om vanligt.

Jag har börjat min praktik, där är det tyst, de säger inte så mycket, äter inte ens lunch ihop. De flesta äter lunch vid sina datorer, så också jag, det är inget kul att sitta ensam i köket och äta. Fast jag ahr ingen fast arbetsplats där, jag flyttar runt, det gör inget, det är bara fem veckor. Oregelbunda arbetstider, har varit en del kvällstid, det gör inget, då får jag börja efter lunch och som sagt vad är det ändå inget kul där på lunchen.

Jag började twittra idag.

Effektivitet

Det här är nästan ÄNNU konstigare. En timme senare och jag är klar med allt plugg, eller iaf allt jag kan göra ensam, vi behöver prata om affärsplanen och jag har mejlat om vem som ska vara min handledare samt skrivit lite på LIA-planen, det jag kan utan att veta vem min handledare ska vara eller vad jag ska göra under de kommande fem veckorna.

Så, vad ska jag göra nu? Diska?

Självdiciplin?

Det här ÄR konstigt, jag har sovmorgon idag men sitter ändå här framför datorn kvart i nio och gör mej färdig för att börja plugga (skriva klart vår affärsplan och LIA-planen dessutom måste jag mejla min LIA-plats och fråga om handledare, en sån där grej jag har glömt att göra...).

Jag vet inte varför jag sitter här egentligen, men jag bara vaknade tidigt, gick upp bäddade ihop soffan och satte på tevatten och nu sitter jag här. Konstigt. Det kanske bara är en svacka som går över på en dag, men det mest oroväckande är att jag har börjat diska varje dag nu, eller åtminoste varrannan. Jag börjar bli rädd att jag håller på att utveckla någonslags självdiciplin. Vem vet, snart kanske jag bloggar varje dag igen också... Läskigt.

Det där med veckonummer och hårfärg

Jag vet aldrig vilken vecka det är och ibland vill man ju veta. Det enda jag vet är att sportlovet är vecka sju, om man bor i rätt del av landet alltså, för inte det stämmer ju överallt.

Jag dock att nästa vecka oavsett nummer är smockfylld med grejer, först kommer 8 Mars och det ska firas med lite cello, lite dans och lite konsthall. Sen kommer tisdag med veckans första inlämning. Det är då dags att lämna in grupparbetet, på torsdag blir det presentation av arbetet och på fredag ska LIA-planen in. Det räcker visst inte med att skaffa en plats, näe, man ska skriva om det både före och efter. Efter går väl an att skriva en rapport för då vet man ju vad man har gjort och så, men före. 1-2 sidor ska planen vara, inte så mycket, men jag vet ändå inte vad jag ska fylla den med och det är nästan svårast, när det inte är mycket text som ska skrivas men man har liksom bara några rader att komma med. Jag skulle kunna köra med ett mer poetiskt upplägg av texten som dikter med radbrytningar.

Nåväl, jag tror att jag ska börja med att fixa utväxten på mitt hår först, innan jag blir för trött och irriterad för det. Det krävs ju nämligen lite tålamod när man jobbar med hårfärg...

Kultur kontra lönsamhet

Igår var det några från Drivhuset här i stan och föreläste för oss i skolan, de pratade mycket om lönsamhet och att om en affärsidé inte var lönsam var den inget att satsa på. Problemet är väl bara att med den utgångspunkten är ingen fri konst något att satsa på eftersom den väldigt sällan är lönsam (har man tur kan man ha en heltidstjänst delad på fyra och gå plus minus noll med hjälp av en massa bidrag) dessutom är det en stenhård konkurrens från institutionerna som har en hel stadsbudget i ryggen. Hur ska man utveckla en verksamhet som inte är lönsam? Ska man ens utveckla en sådan? Den kan ju bli lönsam efter ett tag...

I skolan håller vi på att utveckla projektidéer, som vi antingen ska skriva en affärsidé om eller en projektbeskrivning. Min grupp har en idé om ett utställningsevent/mötesforum för fotografer, filmare, 3D-animatörer etc. En total förlustaffär, egentligen, oavsett hur höga inträdesavgifter eller hur mycket svartsprit vi säljer gå vi back, om vi inte får en massa bidrag och sponsring. Om vi skulle vara en verksamhet som verkligen satsade på att utveckla den här. Eller så gör vi bara med de resurser vi har, dvs. inga alls och resultatet blir därefter också. För hur ska man kunna göra proffesionella saker utan resurser? Och för att få resurser måste man i princip vara proffesionell, enligt svensk kulturpolitik. Det är nämligen ganska svårt för nyetablerade att få bidrag, speciellt verksamhetsbidrag, om man skulle vilja jobba mer långsiktigt. För man slåss med de aktörerna som har fått verksamhetsbidrag i 1000 år och som har blivit etablerade, semi-instutitioner.

Att hävda sig är svårt, speciellt om man fortfarande lever i villfarelsen om att man som konstnär ska ägna hela sin tid åt att vara kreativ. Och som kulturminister skjuter man sig i foten om man enbart lägger vikt vid bevarandet av kulturarvet och pratar om entreprenörskap inom den s.k. kultur/upplevelseindustrin. Framtidens kulturarv är nämligen inte nödvändigtvis lönsam, bör den ens vara lönsam?

Konstnären är död, länge leve konsten!