Okej, så här är det, jag känner mej kanske så här efter en månad i skolan ganska mycket frustrerad över just skolan. Såpass frustrerad att jag faktiskt överväger att hoppa av. Jag är trött på att vara schemalagd 9-16 varje dag t.o.m. de egna studier och inläsningarna är schemalagda (som om man gör vad man ska då enligt schemat) jag tycker det är ganska begränsande, som att man inte är kapabel till att planera sin egna tid, som att de utgår ifrån att man går på gymnasiet. Okej, det ska erkännas jag är inte världens mest strukturerade människa så kanske behöver jag just schemalagd tid. Men grejen är ju att även om det står i schemat att jag ska läsa mellan 12-16 i eftermiddags t.ex. så gjorde jag ju inte det, jag diskade och städade istället, det har ju egentligen inget med schemat att göra.
Och saken är den att den schemalagda tiden bara är ett frustrationsobjekt, ett annat som egentligen är mycket större är när jag pratar med mina klasskompisar just om den här ganagande känslan av att ha hamnat fel, så börjar de genast att prata om hur bra de trivs och hur rätt de har kommit och det finns inte på kartan att de kommer hoppa av blabla... bara om sig själva. Man pratar liksom inte med varandra här, man pratar om sig själv. Vilket inte får mej att må så speciellt mycket bättre, tvärtom, det blir bara mer panik och svårare att andas. men idag så pratade jag på facebook-chatten med en gammal korridorsgranne från Skövde som jag inte har pratat med på ett tag om just det här och han sa några riktigt kloka saker jag ska ta fasta på. Dels sa han att de flesta känner sig lite osäkra i början, men att det liksom släpper ju med tiden och att folk inte vill erkänna att de är osäkra för att de tror att det är en svaghet att visa och prata om sånt. Ju säkrare de låter, ju osäkrare är de, typ. och han har nog rätt, i Skövde t.ex. pratade vi ju aldrig om såna jobbiga saker och se hur bra det gick. När jag började Skövde så kände jag också så där att jag hade hamnat rätt och allt skulle bli så jättebra och se hur bra det gick... *ironi*. Det gick ju inte alls, katastrof, rent ut sagt.
Min käre f.d. granne sa också att jag bara ska softa lite nu i början och att det kommer att kännas bättre sen, för jag passar som projektledare och jag behöver inte vara så himla nojjig över saker och ting hela tiden och det är just vad jag ska göra. Jag ska softa, softa och vara lite smått anarkistisk, tänkte jag. Jag tror att jag är lite rädd också och efter Skövde väldigt mycket mer försiktigare med att känna att allt är bra, lite mer kritisk till saker och ting, jag vill inte bli så bränd en gång till, så bitter.
Jag önskar bara att det fanns någon i klassen som jag kunde prata med, någon som inte var så himla entusiastisk över att vara där, någon som är lite mer realistisk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar