Mr Right

Jag tänkte på en sak när jag åkte tunnelbana idag, hur vet jag när jag träffar Mr. Right? Alltså man vet ju vilka man inte är intresserade av, iaf tror jag att jag kan se det direkt, men jag utgår ju bara från mina fördomar. Iofs tror jag inte på hela Mr Right-konceptet, men det är ju en sån fin tanke. Problemmet är väl bara att jag har svårt att tro att jag bara ska hitta honom och allt ska bara falla på plats, alla mina drömmar och allt som "fattas" i mitt liv. Fast det som fattas har ju inget med kärlek att göra, typ jobb och sånt.

Jag vet inte vad jag ska leta efter eller hur eller var och jag har inte lust att gå ut och ragga upp fulla random-killar, tretton på dussinet och bara bli besviken. Jag har inget emot att kyssa en jäkla massa grodor men jag tycker mej ha bättre saker att fylla mitt liv med just nu.

Jag har ingen aning om vem som är min Mr. Right men jag vet dock att Tommy Nilsson inte är Mr. Right för Pernilla Wahlgren. Jag har tvingats sitta och titta på reklambilder för "Sound of music"-musikalen varje gång jag åker tunnelbana. Just dessa två innehar huvudrollerna och bilden av dessa två skrämmer mig men inte lika mycket som tanken på dessa som ett älskande par. Usch, säger jag, bara jag inte får mardrömmar inatt.

Gamla hjältar

När man har flyttat till den stora staden så kan man lätt känna sig ensam när man har en jäkla skitdag, då är det bra att ha några gamla hjältar att hålla fast vid, Lloyd Cole är min. Och nu när jag har lärt mej hur man laddar ner musik (otroligt olagligt, men ändå) så kan jag t.o.m. lyssna på honom istället för att behöva nynna själv ur ett ganska dåligt minne som förvandlar melodierna till något oigenkännligt för att inte prata om texterna som blir mest trall.

Jag behöver min gamla hjältar men jag behöver mina nya också, den stora frågan återstår dock, varför är alla män?

Still going fuckibly

När jag var i Skärholmen och handlade och gick mot tunnelbanan gav några ynglingar i en bil mej tummen upp när de kärde förbi. Jag antar att det betyder att jag fortfarande faller under kategorin "acceptabel knulldocka" och det känns ju fint. Ett tag trodde jag att jag hade fallit ur det facket, då var så längesedan jag fick sådan uppskattning av främmande killar/män och jag kan inte säga att jag har saknat den speciellt mycket, jag vill inte vara en knulldocka!

Stockholm del 1

Stockholm och människorna

Människor verkar inte vara skapta för att bo alltför många på ett samma ställe, därav många Stockholmares konstiga beteende, speciellt i tunnelbanan (jag kommer att avhandla tunnelbanan i en senare del) och affären. Stockholmaren över lag är stresseade, desillusionerade och allmänt desperata. Folk som jobbar med kundkontakter och därmed får betalt för att vara trevliga är ofta otrevliga och om man råkar le eller röra vid någon på ett inte våldsamtsätt vill man ligga med dom. Hissarna verkar också vara felskyltade herrtoaletter, eller om det är tvärtom.

Det finns trots allt ett några trevliga männsikor med förmåga att känna empatii den stora staden, de är väldigt sällsynta och säkert på gränsen till helt utrotade, därför anser jag att dessa männsikor så fort som möjligt bör fridlysas!

Många Stockholmaren bär på en ibland djupt rotad felaktig tidsuppfattning, om jag bara kunde förstå vad folk gör med de dät två minuterna de sparar in genom att trycka sig in i tunnelbanan och stå som packade sillar för att de inte hinner vänta på nästa tunnelbanetåg. För att inte tala om Stockholmarnas bild av stadens bostadsmarknad, man kan bli folkpartist för mindre...