Gränsen

Gränsen för mitt internet per månad har överstigits den här månaden. Jag antar att det betyder att allt kommer att ta lite längre tid fram till på tisdag och att mina försök att titta på e-sporten från Dreamhack i helgen kommer att buffra, i bästa fall. Undra om man kan spara på internet under dagen för att sedan kolla ikväll. Och har jag verkligen streamat så mycket den här månaden? Jag funderar på om jag kan använda det här som en ursäkt att inte sitta med Javan ikväll... Om någon är bra på Java är det bara att säga till förresten, jag har kommit på att ett av mina stora problem är att jag förstår så lite att jag inte ens förstår vad det är jag inte förstår. Jag har inte fått någon som helst aha-upplevelse än och snart är det både tenta och sista inlämningsdag för ALLA inlämningar, i mitt fall fem stycken...

Saker jag tänker på just nu...

Om konsten ska vara konsumentdriven istället för producentdriven så påverkar det ju konstnärernas villkor, både bra och dåligt. Konkurrens är ju bra i alla andra sammanhang, men vad gör den för konsten, egentligen? Redan nu får artister inte pengar för produktionen utan bara för produkten/spelningen, men hur ska de kunna skapa en bra produkt om det inte finns varken pengar eller tid för själva skapandet? Men varför skulle konsten vara undantagen konkurrensen? Men tänk om konkurrensen innebär att den enda kultur som produceras är "Bonde söker fru" och "Paradise Hotell", all makt åt media, eller ge folket det folket vill ha! Och vad spelar det för roll i en revidering av en kulturpolitisk strategi utifrån ett medborgarperspektiv?

Och sen funderar jag på om den "svenska tandlösa konsten" inte hör lika mycket ihop med konflikträdsla som med bidrag. Alltså vi svenskar är ju lite kända för att vara konflikträdda och är det några som är rädda för konflikter så är det väl politiker. Det största hotet mot svensk konst är kanske inte bidragen utan kravet på konfliktfri konst som följer, om än väldigt outtalad. Varför får inte konst vara dålig, framförallt i Sverige och Europa? Varför finns det inte ett museum för dålig konst här ens i Europa som det finns i USA? Måste skattefinansierad konst vara bra konst? Vem bestämmer om det är bra, skattebetalarna, men är inte de väldigt många och väldigt subjektiva? Och hur hör det ihop med revideringen utifrån ett medborgarperspektiv?

Är inte kvalitetsbegreppet bara ännu ett maktuttryck?

Idag är det sista dagen i Småland för den här gången, imorgon åker jag västerut igen, som tur är börjar jag efter lunch så jag kan åka härifrån på morgonen, det är skönt. En extra natts sömn i en säng. Gud vad jag saknar en säng i Göteborg, men det är sånt man får ta när man hyr möblerat i andra hand, en bäddsoffa.

Mest saknar jag Keso i Göteborg, jag får försöka gosa och leka med honom mycket ikväll, jag tror att det blir lättare att leka med honom än gosa, han verkar inte vara så himla intresserad av det längre.

Att inse sin egen skuld.

Flygplanet störtade inte, jag blev varken rånad eller magsjuk. Jag har varit väldigt trött, trött efter den intensiva veckan i Barelona trött efter dagar som har bestått av 11,5 timmars prat enbart om kulturpolitik. Nu känner jag att vill sluta prata och göra saker istället, jag känner mej helt dränerad på många olika sätt. Vanja Hermele var och höll i en föreläsning i Tisdags om jämställdhet, det fick mej att tänka. Jag insåg att även om jag har blivit drabbat av en orättvis struktur så är jag också en bärare av den, jag upprätthåller den själv, på olika sätt. Att säga att jag vill bli en filmare istället för regissör, att dela in folk i kategorier som alla bygger på makt. Man är bättre än kvinna, vit bättre än svart, ung bättre än gammal, vuxen bättre än barn, hetro bättre än hbt etc.

I min projektgrupp pratar vi mycket om att dela eller inte dela in folk i kategorier när det kommer till medborgarinflytande. Det brukar vara jag mot gruppen. Deras starkaste argumnet är att om man inte gör det så kommer bara vita, heterosexuella medelåldes män till tals. Ibland tänker jag att det kanske är värt att ta den risken bara för att komma bort från kategorierna. Sedan tänker jag att det inte är det. Jag har inget problem med att dela in folk i olika kategorier, men varför utgår vi alltid från deras maktposition, eller rättare sagt våran egna position, varför bygger allt på makt? Varför inte smak? Kunskap? Intressen? Det finns ju så mycket annat.

Jag är hemma i småland över helgen och har bestämt att jag inte ska tänka på nåting alls i helgen, går sådär, jag tänker rätt mycket på målgrupper och olika processer som pågår i mitt liv. Jag tror det händer lite för mycket just nu, jag orkar inte processa allt.

Resfeber

Jag har kollat så pass och euro är med minst tio tusen gånger bara idag och det är sju timmar kvar tills flyget går. Jag börjar känna av min flygrädsla också, men den är väl bara att ignorera som vanligt. Förra veckan gick jag ju över Älvborgsbron, jag får tänka på att faktiskt överlevde den. Jag kommer nog att överleva Barcelona också.

M vill träffas bara som vänner, jag känner att jag inte orkar det. Efter allt upp och ner, hit och dit har jag nog blivit mer känslomässigt involverad i honom än jag faktiskt ville från början. Lika bra att inte träffas alls, det hade ju bara varit för att han skulle må bra som vi skulle ha fortsatts att träffas, jag skulle inte alls må bra som "bara vänner". Vi har ju bara träffas som vänner egentligen. Jag önskar att mitt känsloliv inte var så himla komplicerat hela tiden.

Skolan är bara stress, jag orkar ingenting längre, mer än att spela Café World på Facebook, jag har blivit beroende, kanske kan en utlandsresa hjälpa där också.

Jag funderar på att dammsuga eller kanske ta en prommenad, min projektgrupp kommer hit vid 16-tiden, vi ska åka gemensamt till flygplatsen som ligger på Hisingen. Jag har bakat.

Jag får inte glömma att vattna växterna.

Och jag hatar mej själv för att jag skriver det här, men jag saknar M.

Jag dog inte...

... av min sjukdom, men eftersom jag var sjuk och inte så duktig som jag borde ha varit så har jag haft en massa att komma ifatt med men inte lyckas än. Det tar sin tid...

Jag undrar vart alla bibliotek har tagit vägen, ni vet de där biblioteken dit man kunde gå för att läsa böcker, skriva i sin ensamhet. Biblioteken där man viskade, stängde av sin mobiltelefon. Biblioteken som var mörkar och murriga med studieplatser. De är helt borta nu för tiden, nu är det ljusa färger, panorama fönster, soffgrupper, surfande tonåringar och folk som pratar alldeles för högt i sina telefoner, eller bara laddar ner lite coola ringsignaler.

Jag kan inte plugga där, jag kan inte koncentrera mej. Jag går hemifrån för att komma ifrån och få lite lugn och ro, men var får man det? Jag tycker nog att biblioteken har tappat lite av sitt värde, men jag vet också att biblioteken själva är jättestolta över sin nya roll. Som fritidsgård för både stora och små.

Jag är bara en gammal gnällig tant nu, jag vet. Men jag saknar tystnaden, lugnet, det finns ju ingenstans nuförtiden. Kanske skulle värdet av tystnaden och lugnet haft en plats i den nya kulturproppen, likt värdet av den digitala kulturen. Kanske nästa gång, om 30 år...